Mardrömsresan
Resan från 1770 till Mackay.
Strax efter halv nio ”den kvällen” var det äntligen dags att åka knappt tvåhundra meter till ”busstationen”, som egentligen var en mack. När vi kommer dit blir tanten där inne alldeles till sig. Hon säger att vi inte kommer att komma iväg för vägarna är avstängda på grund av regnet som aldrig ville upphöra. Sådant skapar ju alltid oro och så även då. Ingen människa ville sluta snattra om vad de bokat för turer (segling till Whitsunday Islands som kostar mellan 2000 och 5000 kr per person), hur mycket de kostat och hur jobbigt det skulle bli att boka om. En dyngsur svensk tjej med dålig hållning kastade ur sig: ”Vad är vi i för jävla land?!” och mitt tysta svar blev: Australien. Ingen har tvingat dig att vara här och du kan ta första bästa plan tillbaka.
Jag tål inte att folk klagar på saker som man inte kan göra någonting åt. Är vägen avstängd så är den och då handlar det mer om vår säkerhet än om att det är roligt att stänga av vägar. Hon hade ju inte velat att bussen skulle välta eller att vi skulle köra ner i diket.
Mannen från vårt hostel tyckte att det mesta lät som skitsnack, för om Greyhound inte avser köra en viss sträcka hör de alltid av sig till ställena där det finns backpackers. Även polisen hör av sig när vägen är avspärrad. Några minuter efter 21 dök bussen upp, i vanliga fall brukar den vara 20 min tidigt, men vi hade ingen anledning att klaga, för bussen dök ju upp!
Regnet öste ner och busschauffören hade inga planer på att rulla fram bussen 15 meter till för att slippa regnet, utan vi fick snällt stå i regnet och vänta, både för att stoppa in bagaget och för att komma på bussen. Han stängde nämligen dörren utifrån, schyst snubbe!
Det är ju aldrig riktigt bekvämt att sova på bussar eller tåg, därför hade jag förberett en sömntablett som jag tänkte ta så fort vi kom på bussen. Mellan Bangkok och Brisbane sov jag som en stock. Somnade innan vi lyft, sov hela vägen fram till frukost/ifyllning av arrival card och sov därefter ända tills vi taxade in till gaten, så funkar gör de alltid!
Den här kvällen kändes det inte lika säkert att ta en, ifall något skulle hända. Om bussen skulle köra ner i diket ville jag vara tillräckligt vaken för att kunna tänka normalt. Efter knappt en halvtimme, när jag precis har somnat, väcks jag med ett ryck av att bromsarna gnisslar, busschauffören står verkligen på bromsarna! En knapp sekund senare har chauffören kört ner i vattnet, som täcker hela vindrutan. KUL!!!!! Allt bagage och ALL packning ligger under bussen och folk börjar skruva på sig, tänk om min dator/mina kläder/allt är blött…
När chauffören kört igenom vattnet och alla fortfarande är lätt skräckslagna berättar Alex om skyltarna som varnat för att den här sträckan lätt blir översvämmad och att man skulle sänka hastigheten. Idiot till chaufför som dundrade rakt ner i vattnet i 100!?
Alla i bussen sitter på helspänn och undrar vad som kommer härnäst. Vi behöver inte undra länge, för när bussen har gasat upp till knappa 100 igen kommer en av de svenska tjejerna fram och säger att något är ”öppet” på högersidan av bussen. Chauffören tittar dit och missar både nästa VARNING FÖR ÖVERSVÄMNING-skylt och vattnet som närmar sig me rasande takt. Först när Alex skriker watch out, water!!!! Reagerar han och bromsar lika kraftigt som gången innan. Är han efterbliven eller vad? Man kan inte köra buss i ösregn och på översvämmade vägar i 100 km/h. Det står 80 på skyltarna, som du ändå inte ska gå efter i ÖSREGN och översvämningsvarning. Vi sov inte mer på den resan kan vi ju lugnt säga….
Som tur var hade vi ORDENTLIG tur med bagaget. Riktigt vattentätt var det och allting var snustorrt när vi inspekterade. Vi hörde folk i Airlie Beach prata om att de hade haft mindre tur när de gjorde samma resa vid ungefär samma tidpunkt, bara ett annat bussbolag. Elektronik, kläder, väskor, allting var dyngsurt efter att de kört på översvämmade vägar. Eller rättare sagt kört ner i en forsande brun flod, för så ser det ut.
Sen att bussen gick sönder på vägen och vi fick vänta en timme i Rockhampton mellan tre och fyra på natten var ju en bagatell med tanke på att vi kunde ha förlorat datorn........
